"Åh nu är det inte långt kvar!" är den vanligaste kommentaren när folk ser min mage. Men det är nästan åtta veckor kvar... Visst är det en kort tid i jämförelse med hur länge jag har gått men nog måste jag erkänna att kroppen börjar protestera och tycka att nu är det nog dags att bli av med kulan där fram. Det värker i ryggen, fötter och ben känns rätt så tunga, det drar när jag promenerar fortare än pensionärerna med rullator och det sträcker bra i huden på magen när lilltrollet gör sina dagliga volter. Bankandet och volterna syns till och med på utsidan!
Slutet av vecka 32
När jag ska försöka ta mig upp från liggande ställning (blir mycket soffhäng nu) så tar sig magen en så konstig form att Ola förskräckt hojtade nåt om en alien häromdagen. Det blir som en "bergsrygg" vertikalt över magen, så jag misstänker och hoppas att det beror på att mina magmuskler inte har delat på sig. Kommer då kanske att bli lättare att återfå en någotsånär mage till vintern då alltså.
Såg två små bäbisar på besök här på jobbet och oj oj oj va det drog till i mig då. Längtar galet mycket efter den lille/lilla som bor därinne! På måndag får vi se honom/henne igen, då är det dags för första tillväxtultraljudet på Östra, för att se att h*n växer som h*n ska. Storasyster Alva ska följa med och få se sitt första ultraljud någonsin. Med tanke på att hon har fyra småsyskon så är det hög tid att hon får vara med om detta häftiga.
Så nu tar jag snart helg, åker hem till familjen som landat hemma efter tre dagars vildmarksliv i skogen. Ska försöka vila så mycket jag hinner, sen blir det att förbereda hemmet för söndagens 15-årskalas. Håller tummarna för att det blir sol så att alla släktingarna kan njuta utomhus.
Härliga dagar vid Härsjön för män och barn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar