Själv eller ensam...?

Igår kväll drog Daggkåpans män och barn till skogs! Att sova i vindskyddet vid lilla Härsjön har blivit något av en tradition och i år ska det utökas till två nätter... Så i nästan tre dagar ska det fiskas, eldas, badas (?), lagas mat över öppen eld, täljas grillspett, drickas groggar och rökas cigarrer. Ett och annat barnbråk ska väl hinnas med också. Våra 3-åringar Gustav och Linnéa både älskar och hatar varandra, precis som syskon gör. Ena stunden kan de inte vara utan varandra och pussas så det står härliga till, sekunden senare ryker hårtussar och det bankas i huvudet med diverse leksaker... Ska bli intressant att följa denna kärlekshistoria genom åren :-)

Puss älskade kompis!

Nån vänlig själ har sedan tidigare

byggt en "toalett" vid vindskyddet!

Ola & Johny njuter av skogens tystnad,

mörkret och en Gin & Tonic.

När sista man lämnat huset återstod bara en tystnad... Härlig men samtidigt så ovant att jag knappt visste vad jag skulle göra! Jag tog mina absolut sista krafter för att ställa iordning lite i arbetsrummet där min arbetsamme man satt upp en praktiskt hyllvägg, till allt "administrativt" krafs som behövs för att driva en familj med snart sju personer. Sen fick kollapsade jag i soffan med två telefoner, ett glas svartvinbärssaft och en näve choklad. Pratade med både vännen Magnus och mamma Lena, skönt att höra två värmande röster där jag låg i min ensamhet, eller var jag bara själv...? Att vara ensam är en känsla av övergivenhet inbillar jag mig, att vara själv däremot är något mer fysiskt; man är den ende i rummet men det är mera självvalt och något man kan njuta av. Och det måste jag säga att jag gjorde. Slötittade på Sverige - Ukraina en halvlek och slog sedan över till brittiska "Livet på BB" där jag äckelgottade mig lite i förlossningar av det lite svårare slaget. Undrar just hur det kommer att gå denna gången...? Går jag över tiden, kommer jag igång av mig själv, ligger bäbisen som den ska så den kan hjälpa till att ta sig ut eller blir det en repris av storebror Gustavs födelse tro? Ja det är något som jag inte kan påverka och jag ska bara förbereda mig så gott det går. Ser fram emot det skräckblandad förtjusning.

Lillfisen i Grebbestad för ett år sedan,

snart blir han storebror "som August"

Ikväll blir det ännu en kväll av "självhet". Jag ska försöka mig på att organisera arbetsrummets röra en sväng till och ösregnar det inte kanske jag får masa mig ut på en försiktig promenad för att lösgöra en värkande rygg. Sen blir det horisontalläge i soffan igen, framför repriser av gamla TV-serier, rätt så gött faktiskt.

Någon annan som är själv eller kanske faktiskt mer ensam när jag tänker, är kattungen som i förra veckan dök upp hos oss. Den började försiktigt med att vara nära oss när vi var ute och vågade sig sedan fram såpass att vi kunde klappa den och känna hur hemskt mager den var. Så våra ömmande hjärtan fick tala och Ola bjöd katten på kalla köttbullar, som den fullkomligt slukade. Den vågade sig in i vårt hus ett par gånger men sedan har det gömt sig under altanerna hos oss och grannarna Hansson. Gatans barn har bestämt att katten ska vi ha tillsammans och Gustav har döpt den till Noosie (som ju betyder nyfiken och det passar ju bra!) Men vi får se om den stannar kvar eller om någon gör anspråk på den, men det verkar långsökt då den inte ens har ett halsband... Hur man kan göra så mot en hjälplös liten varelse?? Jag hade svurit på att vi inte skulle ha katt eller hund men vem kan säga nej till dessa bedjande ögon...?

Daggkåpans söta lilla Noosie